Lufsen

Det är helt otroligt hur mycket vi älskar varandra jag och Jontahan. Och jag vet att jag skriver om det en massa men han är en så stor del i mitt liv att det oundvikligt.
Igårkväll/natt läste jag en bok, Djävulen och Fröken Prym. I slutet var det en gammal dam som skulle dö och hon beklagade sig över att hon inte ville lämna jorden men samtidigt skulle hon också få återförenas med sin make som vart död i 15år. Och när hon sa bara några få ord om detta så tårades ögonen och när jag läst klart så grät jag. Och det "roliga" vara att jag grät eftersom jag tänkte, för en mikrosekund, på Jonathan och på hur förfärligt det kommer kännas den dagen då någon lämnar den andre kvar.
Låg väl och grät en 20 minuter si så där och i slutet kom jag att tänka på äktenskaplöften ( ja, min fantasi drar iväg ganska bra när jag gråter och är ledsen, mest bara för att jag tycker att det är skönt att gråta och det är lite lättare om man faktiskt tänker lite ledsna tankar ). När man gifter sig så ska man ju älska någon och vara den trogen tills döden skiljer än åt. Ett sånt skitsnack! Även om jag inte tror på att det finns en Gud så tror jag att det finns någon form av himel, men utan överordnade och sådan skit. Helt enkelt ett ställe där man finner stillhet och kan vara med de man älskar. Och egentligen tycker jag att det är konstigt att kristna skulle tycka att döden skiljer en åt med tanke på att man faktiskt kommer til paradiset sedan (nåja) och där borde an ju återförenas. I vilket fall, den dagen som jag och Jonathan gifter oss kommer inte äktenskapsförättaren få säga att annat än att vi alltid kommer att vara varandra trogna, även efter döden.
Punkt.

Annars då? Har lämnat in Projketarbetet nu, så skönt! Så nu slipper jag tänka på det mer! =)
Vi har ett historia prov samt ett astronomi prov som kommer men det är om ca 2 veckor så just nu oroar jag mig inte.

Helgen var underbar!
Jonathan kom ner i alla fall och det var så skönt. Hade inte klarar 1.5 vecka utan honom.
Träffade mina gamla kompisar på lördagen och vi pratade och skrattade. Visst vi hade ändrat oss men det kändes ändå helt naturligt att träffa de andra och prata om gamla tider och nya tider. So att tiden hade stått stilll, fast ändå gått. Sköjig kännsla.
På söndagen gymmade vi, det var skönt! Det var inte så mycket folk vilket gjorde att Jonathan kunde visa mig hur han tyckte att jag skulle träna osv. Gött mos. Om inte annat så var det trevligt att gymma tillsammans med honom. Och jag håller med pappa: allt blir mycket roligare när man gör det tilsammans med någon som man verkligen tycker om. Men kvällen/natten var ändå bäst. Vi tog en promenad ner til bilen för att lämpa lite saker så att gullet skulle slippa bära så mycket. Sedan sa jag i förbigåeende att jag ångrade att vi aldrig gik ut och gick. På vägen hem fortsatte han helt enkelt att gå och tillslut så hamnade vi I Nordstan. Vi åt på Donken och sedan traskade vi hem. När vi kom till Vasastaden sa Jonathan: Jag får inte trampa på linjer och så hopapde han lite. Jag hakade på och vi undvek linjer hela vägen hem, dvs att vi gick påalla möjliga gatstenar, hoppade till häger och vänste och förlorade ett av våra tre liv så fort vi nuddade asfalt. 40 minuter tog det att komma hem.
Det är när man älskar någon som man gör sånt här. Man bryr sig inte om vad andra tänker och tycker utan bara njuter av den stunden som man har tillsammans med sin respektive. Och jag hade roligt, så fruktansvärt roligt.
Jag kommer aldrig att äslak någon annan än dig Jonathan, var sä säker!
Det bästa är att jag vet att du, liksom jag, inte heller kommer älska någon annan för resten av ditt liv. Det är precis som du sa:
Du är den ende för mig.